torsdag 18 januari 2018

Kosläpp.

Här om veckan släppte vi ut kvigorna. Eller släppte ut och släppte ut, de går ute hela tiden. Men nu till en början har vi haft dem på en begränsad yta för att lättare bli mer bekanta med varandra. Och här om veckan fick de helt enkelt tillgång till hela hagen.


Det blev ett riktigt kosläpp, men om vintern och utan entrébetalande människor. Kvigorna sprang och hoppade så att snön yrde. Det var fantastiskt att se, den där glädjen över att äntligen få sträcka ut i kroppens rörelser, hur det bara händer när möjligheten finns. Samma instinktiva infall som finns hos barn, men som oftast är borta hos vuxna. Varför? Och när försvinner den?


 Hur som helst så tröttnar även kvigor på att springa omkring i snön tillslut och tänker att det är dags att utforska de nya omgivningarna. Så det gjorde dem. Som ett pärlband pulsade dem kring i hagen.


De valde ut den största granen. Och där, under de snötyngda grenarna, trivs dem som allra bäst. Jag förstår dem, det är riktigt mysigt där. Och för den som vill, så finns det en liten film på kvigorna och mig under granen på SlaktarStinas facebook-sida och på Instagram. Den finns också att se på Slaktarn´s Gårds facebooksida - en sida under uppbyggnad, som i huvudsak inriktar sig mot gårdens verksamhet. Kika in och gilla den här, så missar du inget!

söndag 7 januari 2018

Picknick i de djupa skogarna

 En dimmig dag vaknade ett av barnen med en lika bestämd vilja som vanligt. Jag hade inte ens kommit ur sängen innan hon hade planerat upp dagens första aktivitet; picknick. Idag ska vi gå på picknick. I skogen. Och vi ska ha mackor med korv, och så ska vi dricka varm choklad.  

Jaja, tänkte jag. Det var ju en bra idé. Jag ska bara bestyra lite med sånt, som föräldrar måste bestyra med, och sen kan jag göra i ordning lite matsäck. Men innan jag ens hunnit in på toaletten, så hade ungen brett mackor och plockat fram termosen.


Och när det är så, så är det bara att hänga på. Bestyren får vänta. För vänta, det gör inte det här barnet. Som med mycket bestämda steg pulsade rakt ut i skogen, trots att snön nådde henne till låren. Vi andra hade nästan svårt att hänga med.



Plötsligt stannade hon och pekade tydligt med hela handen; här ska vi vara!


Så det var bara att börja trampa ner den höga snön, rulla ut sittunderlaget och plocka fram smörgåsar med korv, varm choklad och mitt efterlängtade kaffe som jag hastigt snott ihop. Knas-katten var självklart med och vaktade oss mot bjärvar och annat oknytt. Och tiggde till sig lite ost som belöning för den fina insatsen.


Jag ska inte klaga på det bestämda barnets initiativ, för det är få saker som är så fint som att avnjuta matsäck i en snödriva i skogen.

Sen att det är uppskattningsvis 70 meter från huset, spelar mindre roll. En picknick i skogen är alltid en picknick i skogen.


Och där ser ni förresten utbyggnaden som vi pysslat med de senaste åren. Och som vi fortfarande pysslar med. Och nu börjar det faktiskt lika något beboeligt, även på insidan. Men mer om det en annan gång.

onsdag 27 december 2017

Önskningar till tomten

 Trots att julen är över så finns det mycket att önska här i världen. Som fred på jorden, klimatansvar hos politiker och samhällsmedlemmar, 48 timmar per dygn, slopad sommar/vintertid, fungerande stopp-knapp på gnälliga människor, golv som dammsuger sig själva, stödstrumpor som är enkla att ta på, gratis kollektivtrafik, pannlampor som aldrig behöver laddas, genomsnäll världsbefolkning osv osv.


Ja, listan kan göras hur lång som helst. Och ändå, så finns det just nu, just här, en högst personlig och egoistiskt önskan som känns ännu mer angelägen just nu. Och det är att jag hittar sladden till datorn så jag kan använda den som jag brukar. Skriva lite mer välarbetade blogginlägg, fortsätta på mina otitulerade textsamlingar och fördjupa mig i mina excel-filer (ett litet avvikande intresse jag har).

Men uppenbarligen är sladden helt borta, och efter fördjupat samtal med övriga familjemedlemmar om vart denna sladd befinner sig - så var majoriteten (med en snittålder på 4,5 år) överens om att det är tomten som tagit den. Tomten har ju uppenbarligen smygit omkring de senaste veckorna och gjort både det ena och det andra här på gården. Så det är ju självklart, att Tomten är skyldig. Smart.

Och efter detta konstaterande så byggde ovannämnda familjemajoritet en stor fälla i köket för att fånga tomten och ta tillbaka datorsladden. Handelskraftigt. Dock var det mest jag själv som blev fångad i denna odefinierbara hög med grejer när jag försökte laga mat. Och blev sen anklagad för att förstöra deras jakt på tomten och min datorsladd.

Hur som helst, oavsett om det är tomten, jag själv eller livets nyckfullhet som är skyldig till detta dramatiska försvinnande, så är det kanske en hint om att jag borde ägna mig åt annat. Som städning exempelvis.

Återkommer när sladden är återfunnen. Tills dess; god fortsättning på er!


tisdag 19 december 2017

Kroppens signaler och vägval.

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition - julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.


I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur - det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal - det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är - dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år  eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!


torsdag 14 december 2017

Snötyngda träd.


Vinter har kommit och det är så vackert med alla snötyngda träd som obönhörligt böjer sig inför Kung Bores ankomst. Åtminstone om man har alla hus och uthus försäkrade för skador av nedfallande träd. Och det har vi. Utom ett. Gissa vilket.


Rätt gissat. Det enda som var hotat av nedfallande träd. Jag sparkade och skakade på stammen för allt vad jag var värd, och visst föll det ner en del snö. Men det räckte inte. Som tur var, kunde räddningspatrullen rycka ut med kort varsel.


Man tager vad man haver, så att säga. I det här fallet hade jag en Millimeterman med hagelgevär.


 Just den kombinationen är inte alltid så användbar, men i det här fallet dög det ganska bra, faktiskt.


Snön ramlade ner, några kvistar också, men problemet var löst. Åtminstone för den här gången. Jag gissar att det där trädet är det första som ryker när snön har smält bort. Någon som vågar sätta emot?

söndag 10 december 2017

Vinterprojektet.

Just nu står det lite still med husbygget igen, och det finns flera förklaringar. En är att det är väldig vackert ute, så det är svårmotiverat att  sätta lister inomhus. 


En annan förklaring är att det med jämna mellanrum kommer några centimeter pudersnö, vilket inbjuder till spännande spårspaning. Det är alltid lika spännande och roligt att se vilka djur som smyger runt husknuten. Just nu är det ett lodjur, bland annat. Jag vet inte om det är samma individ, men vi hittar spår varje vintern. Ändå har vi aldrig lyckats fått en skymt av det, till min stora förtret. Tänk er synen att beskåda hur det flyter fram i skogskanten, över skaren, i månljusets sken. Chansen finns ju. Uppenbarligen.


 Sen så tar ett nytt projekt en del av vår tid också, vilket har blivit mycket viktigare än att få huset klart. Vi anlägger nämligen en ishockeyplan. Till att börja med.


Millimetermannen är nämligen initiativtagare och byggherre. Och som ni kära följare redan vet, så är hans måtto; det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer! Med andra ord vet man aldrig vart det kommer sluta. Men just nu är det en ganska fin is, på en vacker plats. Och i väntan på de stora sponsorerna som kan fixa jumbotron och uppvärmda publikloger med tre-rätters middag, så kallar vi den Slaktarn´s Arena.


Oavsett namn - här kommer många viktiga slag utkämpas under kommande vinter.

måndag 4 december 2017

Vacker dag och krockande känslor.

winter in sweden, snö, gryning, snötyngda granar
Tjugo dagar kvar till jul och det har varit en fantastisk vacker dag. Solen har glittrat i det tjocka täcket av snökristaller och himlen har skiftat i olika färger allt jämt medan timmarna har gått. Och inom mig har starka känslor fladdrat runt och krockat med varandra. Jag har fällt tårar av sorg och besvikelse, samtidigt som en stor tung sten har fallit från mitt bröst.

Idag har jag skickat de två rödkullorna till slakt. Mina första kor, de som kom hit till gården för drygt ett år sedan. Bläckie och Vilda. Det var inte så här det var tänkt. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Under året som har gått har jag lagt ner hela min själ i att få det att funka. Att få dem att funka. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att arbeta med dem, att få bort deras lynnighet. Utan att lyckas. Ibland har de varit tillgivna och låtit sig bli klappade. Men desto oftare har de utan förvarning stångats och gjort omotiverade aggressiva utfall. Framförallt mot barn. Ingen har kommit till skada fysiskt, men det sätter spår hos ett barn när en frustande ko kommer springande och det endast är några tunna metalltrådar emellan. Det sätter spår hos en mor som ser den scenen. Och under hela året har detta beteende hos denna ko och kviga, varit en tung börda för mig. En börda av skuld och otillräcklighet - Vad gör jag för fel? 

Det var först i höstas, efter en mycket betydelsefull resa, tillsammans med lika betydelsefulla personer, som det här beslutet började få fäste. Efter att ha stött och blött problemet med mer erfarna människor, grubblat och förtvivlat, så fick jag slutligen ett handfast råd av en mycket kompetent människa och vän. Och det var så oerhört viktigt för mig. Att få höra orden rakt ut, och långsamt lyfta bort tyngden av misslyckande och otillräcklighet från mina axlar.

Och nu är det gjort. Kon och kvigan har gått vidare till nästa steg i livets eviga kretslopp, och blir till högkvalitativ mat för mig och min familj och några fler medvetna människor.

Och nu sitter jag här. Med värk i huvudet, sorg i hjärtat och lättnad i bröstet. Det har inte varit någon lätt resa, och kanske är det just därför jag har lärt mig så oerhört mycket. Så oerhört mycket att ta med mig när jag fortsätter med arbetet med de nya kvigorna. De där som äter ur handen på både vuxen och barn, och som nyfiken nosar mig på axeln. Jag ska lägga ner hela min själ i dem också. Bygga vidare mot vår vision av gården och livet. Och jag kommer alltid minnas de första korna, och allt som de gav mig.



Vill du läsa inläggen som är relaterade till korna under det här året, så finner du dem här.


onsdag 22 november 2017

När tiden inte räcker till

Ni känner alla igen det. Alla känner igen det. Och kanske är det just det som är det värsta av allt.

Den där pockand, fingrande, rastlösheten. Stressen. Den där mentala listan med punkter av uppspaltade "måsten" som egentligen är fullkomligt orimlig. Orimlig, för att varje dag slutar med att du inte haft en minut över till att bara sitta och glo. Varenda minut har fyllts av effektivitet och avcheckning av din mentala att-göra-lista. Och du har kämpat som fan ända in i kaklet. Du stupar i soffan eller i sängen och den tiden som du behöver för att varva ner tillräckligt för att kunna somna, den tiden lånar du från ditt livsviktiga sömnkonto. Om du nu överhuvudtaget kan somna, för alla tankar som far omkring i ditt huvud. Och du intalar dig själv, att jag ska bättra mig, jag ska ta hand om mig själv, jag ska tagga ner. Sen. Sen när allt har lugnat ner sig. Men just nu är det lite mycket. Det är lite mycket just nu. Du vet. Full fart, gasen i botten. Småbarn, familjeliv och arbete. Och fast du slitit som en varg hela dagen, hela veckan, kanske hela månaden och mer - så känner du dig ändå otillräckligt. Du ser de där hålen där du borde gjort mer. Borde, i dina ögon. Trots att du gjort mer än tillräckligt.

Du balanserar på en mycket skör tråd, och det vet du om. Där, innerst inne. Men du intalar dig själv att du har koll. Jag gör ju saker som jag vill göra, saker som jag själv valt. Och framför allt, jag är inte den som bränner ut mig. Den som går in i väggen. Jag klarar det här. Det är bara lite mycket nu. Jag ska bara lära mig att lägga det här livspusslet lite bättre. Och du anklagar dig själv, att inte lägga det tillräckligt bra nog. Som om livet vore ett jävla pussel under tidspress. När det borde vara som ett vacker snöfall, med flingor som sakta dansar ner. Lätta. Föränderliga. Och fullt av luft omkring.

Och jag önskar, att jag här kunde delge er den hemliga formeln på, hur man förvandlar det där förbannad livspusslet till ett vackert snöfall. Tyvärr kan jag inte det. Men jag gör vad jag kan. Och om jag en dag kommer på lösningen, så ska jag delge den till er. För jag tror att ni är många, som känner igen er.


onsdag 8 november 2017

Det kommer en annan tid.

Ibland måste man följa hjärtat mer  än förnuftet. Ibland måste man kasta sig ut ett hav av ovisshet, istället för att försöka hålla balansen på trygghetens brygga och trevande försöka upptäcka allt det där nya med tårna. Man måste kasta sig i för att lära sig simma.

Och det känns som att jag har gjort det nu, kastat mig ut. Tillsammans med Han, min mycket speciella Millimeterman som alltid håller mig i handen och alltid litar blint på min förmåga. Ibland mycket mer än jag själv.

Förra veckan kom ett gäng med unga damer till våran lilla skogsgård. Fyrbenta damer. De är tänkta att bli grunden i våra framtidsvisioner. Visioner om bra mat på bordet, som hjälper naturen istället för stjälper den. Visioner om ett liv som är meningsfullt både för oss och framtida generationer. Visioner om en verksamhet där natur, djur och människa mår bra och fungerar tillsammans. Visioner om ett liv, fyllt av liv. Här, på vår plats på jorden.


Vi är redan en bit på väg. Vi har redan trevat med tårna i ovisshetens hav, men nu är det dags att kasta sig ut. Och det gör vi nu. Utan garantier, utan säkerheter. Bara en stark övertygelse om att det här är rätt väg att gå. För oss, för våra barn, för framtiden. För planeten. Hur högtrevande det än må låta.

Så om några veckor kommer all min tid ägnas åt att driva gården i den utveckling vi vill. Jag ser fram emot det med en entusiasm som nästintill kan liknas vid idioti. Men det skiter jag i, för hjärtat mitt är helt. För äntligen ska jag få hugga tag i det där som händerna längtar efter. Äntligen ska jag få ägna mig till fullo åt allt det där som får mitt hjärta att slå, på riktigt. Och om kvällarna, när mörkret omslutit gården, ska jag sätta mig ner och låta alla de där orden som bubblar i huvudet få strömma ut.

Det blir ett spännande år som ligger framför oss. 

torsdag 2 november 2017

Medicin mot höstförkylning.

 Efter ett par veckor inlindade i höstförkylningarnas kladdighet, så tog vi till vår universiella dundermedicin. Den där som hjälper mot både dåligt humör, PMS, utvecklings-trots, stress och nedstämdhet - så varför inte mot höstförkylningar? Vi gick ut i skogen.

Som ni vet så finns det få saker som är bättre än att gå ut i skogen. Det skulle i så fall vara att gå ut i skogen med en vän i handen. Just den här dagen var vi välsignade med flera vänner. Både fyrbenta....


...och tvåbenta.


 Självklart hade vi fika med oss som täckte alla näringsbehov som våra snoriga kroppar behövde. Värmande choklad och mormors chokladkakor. Rån och mandariner. Och kokkaffe, såklart. Allt detta är tydligen väldigt effektivt mot höstförkylningar, har jag hört. Och vill man blir frisk, så är det bäst att offra sig. Men det måste intas ute i skogen, helst på ett berg, tillsammans med dem du tycker allra mest om. Då blir du garanterat frisk inom en vecka! Så vi gjorde vad som krävdes av oss, och såg till att allt blev uppätet.


Sen studerade vi myrstackar. Begrundade det faktum att de är lika stora ovan jord, som de är under. 


 Vi hann leka skogsapor också, innan vi kom hem rödkindade med frisk luft i lungorna. Fortfarande snoriga, men än mer välmående. Det finns ingen medicin så bra som skogsmedicinen.