torsdag 18 maj 2017

När det river i bröstet.

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan - tacksamheten - över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

fredag 12 maj 2017

Det nya tillskottet - grisarna!

Låt mig presenter det senaste tillskottet här på gården; grisarna! De har nu varit hos oss ett par veckor nu och börjar verkligen komma till rätta.


När dem kom hit till skogen så var de lite vilsna, lite osäkra. Rädda. Och vad annat kan man begära när de aldrig sett världen utanför en grislada. När de aldrig känt solen värma mot ryggen, aldrig tryckt ner trynet i kall och fuktig jord. Då är det inte så konstigt att världen utanför grisladans betonggolv kändes stor och skrämmande. Men till min stora glädje verkar det inte som de har några problem med att anpassa sig till livet som lyxgris.


Nu kommer de springande med viftande grisknorrar när jag närmar mig med mathinken. Ja, förutom på morgonen när jag måste väcka dem. Då tittar de yrvaket upp ur halmen innan de skuttar upp och kastar sig över grishon. Jag ler när jag hör deras grymtande och snuffsande när de mumsar i sig maten. Grönsaker och frukt, bröd och lokalproducerat spannmål. Mellanmål fixar de själva. Rötter och maskar, gräs och insekter. De har upptäckt glädjen i att böka bland stubbar och ris och är alltid jordiga på trynet när de kommer för den obligatoriska ryggkliandet.


Att grisarna nu äntligen är här är på många sätt en milstolpe i gårdens utveckling. Och för varje kväll som jag står där nere på hygget och hackar grönsaker, så känns det bara starkare och starkare i bröstet - vi är på rätt väg.

onsdag 10 maj 2017

SlaktarStinas boksläpp - "Över en vårfika"


Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika - en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.


Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.


Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.

Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se  

När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.


För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt - hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?

Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!

Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.

torsdag 4 maj 2017

Info om bokreleasen!

Alla människor har ju inte Facebook, tack och lov. Jag bedömer denna skara människor som oerhört kloka i sin tillvaro här på jorden, så därför vore det dumt att utesluta dem från informationen om min fikarelease på lördag. Så, speciellt till er, och även till andra, så kommer här lite sammanfattade information om lördagen den 6 maj.


Vad är det som händer då?
Mellan klockan 12-16 har jag release för novellantalogin "Över en vårfika" som jag har äran att delta i. Det är min först publicerade text och för att fira detta så bjuder jag in till kakbuffé med kaffe/the/saft i vår bystuga. Där finns även möjlighet att köpa boken för den som vill.

Vart ligger den?
Bystugans adress är Svedberget Kullvägen 80. För den som vill så avgår traktor med vagn från vår gård med jämna mellanrum. (Kullfallsvägen 7) Dock har vi inte instiftat någon tidtabell, men avgång minst en gång i timmen bör vi nog mäkta med. Parkera med sunt förnuft och njut av skogen, djuren och solen medan ni inväntar traktorekipaget!

Åh, det låter ju fantastiskt härligt att spendera en vårdag där ute i skogen med fika och trevligt folk! Men du.....vad är en novellantalogi?
Det är en bok där flera olika författare bidragit med en novell, vilket är en kortare text. Den har novellantalogin heter "Över en vårfika" och har temat Saker som vi inte pratar om, vilket innebär att varje text i boken berör ett ämne som vi vanligtvis inte talar så mycket om. Allt från handsvett till döden och allt annat som finns där emellan. Men en sak är säkert - man blir berörd.

Jaja, men i ärlighetens namn skiter jag i boken - vad är det för fika?
Hembakt i sin bästa form. Kaffe, the och saft finns att tillgå. En riktig hemtrevlig glesbygdsfika med andra ord!

Så.... VÄLKOMNA! Hoppas vi ses på lördag!



onsdag 3 maj 2017

I det som växer, i det som lever.

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen. 

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

måndag 1 maj 2017

Vad händer i odlingarna?


 Det händer mycket i odlingarna. Lite för mycket för att jag ska hinna dokumentera allt så som jag vill. Främst så börjar spenaten, som jag sådde i slutet av februari, börja närma sig skörd. Vi är där och norpar ett litet krispigt blad nu och då, jag och min medhjälpare. Det är en speciell känsla, att knapra babyspenat i solskenet tillsammans.


Precis som det är en speciell känsla att en måndag morgon klockan 06.15, ligga på knä i två decimeter blötsnö för att byta om till vinterdäck. Den känslan hade jag för en vecka sedan. Men efter den här soldränkta dagen så är allt glömt och förlåtet. Nu måste våren vara här.


Morötterna som satts i kallbänk börjar också gro, och idag passade vi på att plantera om några kålplantor. Och det är en härlig känsla att få gräva ner fingrarna i jorden, och känna solen som värmer mot ryggen. Det är som att hjärtat tar en lättnadens suck och livet tinar fram igen.




fredag 28 april 2017

Boken är här!

Novellantologin "Över en vårfika" som jag medverkar i tillsammans med andra författare, har i ärlighetens namn funnits i min ägo ett tag. Men det vore lite tråkigt att släppa iväg den flera veckor innan min egna release, så därför har jag hållit den väl gömd. Men nu är det dags - åtminstone för er som tidigare under året paxat ett exemplar!

Jamen det har jag ju gjort! 

Vad bra! Då vill jag att du skickar mig ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se där du uppger om du vill ha boken skickad till dig, eller om du köper den under releasen den 6 maj. Det går även att komma överens om annan typ av leverans, beroende av avstånd. Kostar en kopp kaffe, typ.

Jag vill ha boken skickad!

Då uppger du även namn och adress, samt om du önskar betala med swish eller via banköverföring. Boken kostar 170kr + frakt 45kr. Uppge även om du vill ha boken signerad eller inte. Jag skickar boken när betalningen är mottagen.


Jag har inte paxat någon bok, men tänkte komma på releasen och äta kakor tills jag får ont i magen, kan jag köpa boken då?

Jo, det går alldeles ypperligt! Det finns några extra få exemplar tillgängliga, de räcker så långt som de räcker.

Dock är jag mer orolig för att fikat ska ta slut, så jag uppskattar om du anmäler dig via evenemanget på SlaktarStinas facebooksida! Eller på annat sätt låter mig veta att du ämnar komma - hoppas vi ses och framför allt TACK! 

onsdag 26 april 2017

Nya vårgardiner

 När aprilvädret är som hårdast och blötsnön vräker ner utanför fönstret, så kan det vara bra att pigga upp sig själv med nya vårgardiner. Sägs det.

Så jag rev ner gardinerna. Och satte upp snören istället. Eller ja, hampa som hållit ihop vinterns höbalar snarare. Det kallas för återbruk. Eller höjden av snålhet, beroende av betraktarens ögon. Själv väljer jag att kalla det för smart. Och praktiskt. Och funktionellt. SlaktarStinas vårgardinsuppsättning helt enkelt.


Kolla bara vilka snygga vårgardiner jag fick! Med blommor och allt!


Och nog piggar det upp alltid. Att se vårljuset som silar in genom de stora bladen och förundras över hur plantan målinriktat griper efter något att hålla fast vid.


Men mest av allt blir jag glad över den här lilla minigurkan som jag hoppas växer sig stor och kraftig. Åtminstone så det räcker till en smörgås. Läckra gardiner alltså.


Jag har redan börjat fundera över höstuppsättningen.

onsdag 19 april 2017

Vad håller vi på med!?


Man kan lätt tro att det spårat ur fullständigt, när man betraktar vårt senaste projekt här på gårdens marker. Vad är det där liksom? Har Millimetermannen byggt en hockeyrink? Mitt ute på kalhygget? Har han lite för lite att göra? Det är ju inte ens rakt... något måste vara fel. Bäst vi ringer och hör efter.

Ungefär så kan det kanske ha låtit bland människorna i vår omgivning. För sen vi drog igång med det här projektet så har telefonen gått varm.

Och det är ju alltid roligt när trevligt folk ringer. Ännu trevligare är det när trevligt folk kommer hit. Då kan man passa på att sätta dem i jobb. Så det gjorde vi så klart. Är det kalas så är det ju ändå kalas.


Och kalas innebär ju presenter. Och den här gången även en för tidig 40-årspresent till Millimetermannen själv. För innan dagen var slut så hade han ett eget litet hus placerat i hockeyrinken. Rejäl stomme och raka vinklar, helt i Millmetermannens smak. Han somnade lycklig.

Återstår att se om det är han som flyttar in eller någon annan. Den som lever får se.
 

måndag 17 april 2017

SlaktarStina på FB


Mina damer och herrar, nu finns SlaktarStina på facebook, FB eller fejsbokk som det så fint uttalas.

Jaha, vad ska det vara bra för då?
Genom att gilla sidan SlaktarStina, så försäkrar du dig om att inte missa något nytt inlägg. Med jämna mellanrum kommer det även att dyka upp några gamla favoritinlägg som du inte visste att du saknat.

Jaha, vad det allt?
Nej, självklart inte. Genom att gilla sidan försäkrar du dig även om att inte missa inbjudan till något evenemang här ute i de djupa finnmarksskogarna. Aktuellt på agendan just nu, är releasen av novellantologin Över en vårfika, där jag är en av författarna. Då kommer det ställas till med högklassig fikabuffé här i skogen - kaffe, kaka och trevligt folk i sin bästa kombination!

När är det då? Fikat alltså, resten skiter jag väl i. 
Gå in på FB och gilla SlaktarStina så får du all information du behöver!

Hmpf. Du är allt bra fräck du. 
Ja. Och så kan du bjuda in dina vänner att gilla sidan också. När du ändå håller på!

Hmpf.