onsdag 17 juli 2013

Min drog.

Jag har ett beroende. Jag började i slutet av högstadiet, jag och min vapendragare. Hon hade provat förut och introducerade mig. Jag blev fast direkt. Sögs ner i träsket likt en vilde i kvicksand. Ju mer jag kämpade emot, ju mer fast blev jag. Vi smög med det, ville inte skylta med att vi var fast i träsket. Beroendeträsket. Vad skulle andra tycka?

Några år senare var vi för fast för att orka bry oss om det. De kickarna vi fick överbemästrade all form av oro över vad andra skulle tycka och tänka. Vi släppte taget och lät vårt fysiska och mentala behov få blomstra ut. Fritt och gränslöst lät vi oss svepa med i vad hela vår kropp, sinne - ja hela vår själ skrek efter. Vi levde ett liv uppe bland de rosa molnen, helt höga av känslan som kickarna gav oss.

En vecka utan och en kliande känsla intog min kropp. En rastlöshet kantad med nedstämdhet och den självklara sanningen ekandes i huvudet - jag måste ha mer. Nu.
Det kan tyckas ohälsosamt. Att ha ett så starkt behov som nästintill styr hela ditt liv. Men för oss som har prövat, för dem som är mitt i det, så är det så självklart.

För några år sedan tog jag mig ur det där. Avgiftade mig själv. Trodde att jag var fri från mitt beroende. Men sanningen är att jag bedragit mig själv. Jag har testat lite här hemma, intagit små doser. Sena kvällar när det bara varit jag och Knådden och behovet har blivit så starkt att jag nästan fått utslag på kroppen. Då har jag tagit mig en liten. Bara en liten, liten svängom. Låtit kroppen röra sig fritt till musiken. Känt lite på om det fortfarande ger samma effekt, om jag får den där obeskrivbara känslan. Och jag har känt den. Den där fantastiska kicken.

Så härom kvällen drog vi ut, jag och Magnus.. Till sommardans i sommarkvällen, som två alkoholister på väg till den gröna skylten. Jag var förväntansfull, jag var ivrig. Utan motstånd lät jag mig svepas med och hänföras. Blev en samspelt enhet tillsammans med en annan människa, i takt till musiken. Det var bättre än jag någonsin kunnat minnas. Det var ett uppdämt behov som fick sig en liten smakretare och nu sitter jag här med klåda i kroppen. Jag måste ha mer.

Fotograf: Maria Hjort. Bilden är lånad från www.sommardans.se

Och jag vet. Jag vet, att bara några timmars bilfärd ifrån mig, så har tusentals människor samlats för att tillsammans låta sig föras in i den rosa dimman av världens mest hälsosammaste drog - dans. För i Malung pågår Dansbandsveckan och jag hade gärna varit där. Bland skratt och ömmande fötter. Kalla duschar och varma husvagnar. Fartfyllda buggar och svettiga, magiska foxar. Bland glada människor som cyklar hem i den tidiga morgonen, fulla som kastruller på lyckohormoner i kroppen.

Jag avundas er.

Så njut. Njut för allt vad ni är värd och berätta sedan för mig hur underbart det var. Så jag kan få längta lite mer. Längta till det år då jag har möjlighet att vara en del av allt det där fantastiska. För det ska jag. Snart.


3 kommentarer:

  1. Förstod det var dans det gällde från första raden jag läste. Härlig bild.

    SvaraRadera
  2. Camilla, Gustafs18 juli 2013 10:41

    Åhhh, vad du skriver fantastiskt bra! Och vilken fin bild!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det är en jättefin bild. Vill man se fler (dock inte på mig och Magnus) så finns det på www.sommardans.se

      Radera