onsdag 29 juli 2015

Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag. 

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.


Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.

7 kommentarer:

  1. Haha, bra liknelse! När vi var småbarnsföräldrar och fick goda råd väntade vi på den underbara dag när rådgivaren själv stod där med sexkantnyckeln i handen. Vi sa aldrig nåt, bara log mot varandra och njöt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. vad roligt att du kände igen dig!

      Radera
  2. Klockren beskrivning Kristina! Humor med en hel del svärta. Jag vill tro att vi alltid gör vårt bästa och att vi alltid är de bästa föräldrarna för våra barn. Oavsett om det lossnar några skruvar då och då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så som jag själv tror..!

      Radera
  3. Klockren beskrivning Kristina! Humor med en hel del svärta. Jag vill tro att vi alltid gör vårt bästa och att vi alltid är de bästa föräldrarna för våra barn. Oavsett om det lossnar några skruvar då och då.

    SvaraRadera
  4. Precis vad jag behövde läsa just idag!

    SvaraRadera