tisdag 9 februari 2016

Känslan av Vabbruari

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant - igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät. 

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.

7 kommentarer:

  1. Kära Kristina vad jag känner med dig! Vi är många som har varit i liknande situationer där orken rinner bort som en vårflod. Fy 17 vilken pärs det är att vara småbarnsförälder!
    Jag hoppas vid gud att det vänder nu, att ni slipper alla sjukdomar och snorpapper.
    För övrigt kan jag kanske glädja dig med detta: du skriver som en gudinna. Glöm aldrig det!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Kära Kristina vad jag känner med dig! Vi är många som har varit i liknande situationer där orken rinner bort som en vårflod. Fy 17 vilken pärs det är att vara småbarnsförälder!
    Jag hoppas vid gud att det vänder nu, att ni slipper alla sjukdomar och snorpapper.
    För övrigt kan jag kanske glädja dig med detta: du skriver som en gudinna. Glöm aldrig det!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Så fantastiskt du beskriver känslan, ända från tårna och upp, tills den står i taket. Snart blir det vår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, snart är det vår - äntligen!

      Radera
  4. Mycket igenkänning i det inlägget. Tror det är viktigt att man tillåter sig att känna den där hopplösheten ibland. Bättre att släppa loss den för en stund än att hela tiden skyla över och tänka att så där får jag inte tänka.
    Stor kram o allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag tror också på att låta känslor få utlopp - utan känslor, ingen människa.

      Radera