tisdag 22 augusti 2017

Bröllopen och kärleken.

Det är något speciellt med bröllop. Det är något speciellt när två personer lovar varandra att stå sida vid sida i både nöd och lust. Det är något ännu mer speciellt när en av dessa personer är min bror. Eller en av mina närmaste vänner. Att se det där lilla extra glittret av kärlek i ögonen, hos dem som betyder så mycket för mig - det måste vara livets lön.

Och man kan säga som så, att jag fått två feta utbetalningar av det slaget det här året. En i påskas när en av mina närmaste vänner gifte sig. Och senast i helgen när min bror gifte sig. Båda dessa personer har en alldeles egen, speciell plats i mitt hjärta. Och nu också deras livsfränder - helt fantastiska människor som jag liksom har fått som bonus! Lyllos mig!

Jag har haft det stora förtroendet att vara toastmadame på båda bröllopen. Ett förtroende som jag burit med stolthet. Och med stor tacksamhet över alla engagerade, stöttande och kompetenta människor som har omgett mig med. Men förväntningarna på mig själv, från mig själv, har varit skyhöga.

Jag insåg det i helgen när uppdraget var över. När bandet började rigga upp för dans och jag bröt ihop i tårar. Tårar av tacksamhet, glädje och lättnad sköljde nerför mina kinder och samlades i kragen på han som är min livsfrände. Och han bara stod där och höll om mig, lika stadig på jorden som alltid. Lät bli att säga alla de där orden som jag inte ville höra. Och jag visste, att här kommer han stå, och samla tårar i kragen, om jag så behöver stå här hela natten. Och då grät jag lite till, bara för att.

Det är en ofantlig tur och stor välsignelse att få älska någon som älskar en tillbaka. Att få känna tryggheten, värmen och tilliten från en annan människa. Att hitta någon som skrattar åt samma saker och som förstår mer än vad man behöver förklara. Någon som står där och håller om dig när du själv vill falla. Och det är en fantastisk känsla att se, att någon som betyder så mycket för mig, har hittat denna speciella person.

Vi drog ut på dansgolvet och jag lät mig själv bli hög på den bubbliga känslan av kärlek och tacksamhet. Dansade till svetten rann och fötterna ömmade. Sjöng till rösten var hes och krafterna var slut. Och nu ligger jag hemma i feber och förkylning. Utslagen. Men det var det värt. Miljoner gånger om.

Nu ska jag se till att bli frisk och sen ska jag kicka igång vardagens maskineri. Jag känner att det är uppsmörjt nu. Att energin, tacksamheten och entusiasmen är tillbaka. Det kommer bli en minnesvärd höst.

onsdag 9 augusti 2017

En tung morgon i augusti.


Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att "sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om".

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.

onsdag 2 augusti 2017

Skördetiden och svårigheten.

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket. 


Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.


Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.


Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.

torsdag 20 juli 2017

Semestertider.

Det är semestertider. Rutiner, klockslag och veckodagar är som utsuddade och de egentligen enda fasta hållpunkterna är djurens utfodring. Och som vanligt så läggs mitt skrivande på is de här veckorna, även om jag varje år intalar mig själv att jag avsätta någon timme i veckan för ordens ädla konst.


Men det blir inte så, och i år har jag bestämt att det får vara så. Vardagen och rutinerna kommer tillbaka, skrivandet också, och tills dess så tänker jag fortsätta låta dagarna fylla sig själva. Det är inte svårt.


Några dagar har vi ägnat åt höskörd. Fina dagar som är arbetsamma och väldigt omtyckta. Och en aning dramatiska när molnen hopar sig djurens vinterfoder ligger blottad på backen. Men sen, när allt är inne, så sprider sig en fin känsla i kroppen. Ett lugn och en känsla av rikedom. Alltjämt medan barnen grinar över att det är ett helt år tills nästa gång.


Vi har hunnit tälta också. Både hemma och hemma hos andra. Så bli inte förskräckta om ni en dag vaknar och det står ett grönt tält ute i trädgården. Det är bara vi som är ute på semester. Ett ypperligt sätt att komma hemifrån och samtidigt få spendera tid med människor man tycker om. Vad de ofrivilliga campingvärdarna tycker om saken förtäljer dock inte historien. Men vi är ganska trevliga campinggäster, om jag får säga det själv.


Vi har provat några olika badsjöar också. Svinkallt i samtliga. Vilket enbart berör de vuxna som sitter på stranden och huttrar. Ungarna kastar sig gladeligen i och kommer sen huttrande med blåa läppar och vill ha glass för att fira att sommaren äntligen är här. Och då får de självklart det. De kan, de där barnen, att leva ut till fullo, utan att låta yttre omständigheter begränsa glädjen nämnvärt.


Men mest av allt har vi arbetat på med huset. Från tidig morgon till sen kväll så har flitiga händer och målmedvetna sinnen kämpat ihop. Så som vi gjort de senaste tre åren sen vi började med utbyggnaden av huset. Slitiga år, men snart är vi i hamn. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och för varje dag som går så pirrar det förväntansfullt i magen.


Så, jag hoppas ni har överseende med att det är en aning stiltje här på bloggen för tillfället. Vardagen kommer tillbaka, skrivandet också och därmed aktiviteten här på bloggen. Tills dess hoppas jag att du också tar semester, låter dagarna fylla sig själva och flyter med i livets ström. Glöm bort telefonen och plattan några dagar. Lyssna till dem omkring dig. Se människor i ögonen. Njut av sommarens dagar, oavsett om det är regnets smatter mot rutan eller solens strålar som värmer din hud. 


Och du vet väl om att SlaktarStina numera även finns på Facebook? Om du gillar min sida där, så missar du aldrig när det kommer ett nytt inlägg. Dessutom delar jag med mig av några gamla favoriter med jämna mellanrum.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar, vi möts igen när vardagen åter tar över taktpinnen. Det är inte lång tid tid.

lördag 8 juli 2017

Mysteriet med blomman - lösningen! Som blev en ny fundering....

Om ni kära läsare kunde förstå min glädje över ert engagemang och entusiasm gällande blommysteriet! Jag har fått flertalet svar från människor över hela Sverige och sammantaget visar det att ni är, som jag mycket riktigt anade, en hop oerhört kompetenta människor som läser min blogg. Och är ni inte det, så har ni engagerat någon som vetat bättre.


Jaja, sluta fjäska nu - fick du någon lösning på mysteriet?
Ja, det fick jag. Efter att ha summerat alla svar och idéer, så kan vi tillsammans konstatera att den aktuella blomman troligen är en hybrid mellan humleblomster och nejlikrot. Alltså en sort som blommor-och-biat sig med en annan sort, och därmed skapat en blandning av dessa två.

Jaha, det var ju intressant, men om den inte är varken den ena eller andra sorten - är det inte en ny sort då?
Ja, precis vad jag också har grubblat över. Kanske finns det någon av er läsare som vet? Hur som, så låter det väldigt träigt att säga; åh, där är en sån där vacker hybrid mellan humleblomster och nejlikrot! Jag tycker att vi kallar den för skogsros, för att den ser ut som en skogsros. Men är öppen även för andra idéer. Så....ge mig era bästa förslag!

onsdag 5 juli 2017

Carpe Diem - (få in höet för fan!)

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!


Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!


Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.
 



 Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem - få in höet för fan!


tisdag 27 juni 2017

Fem år.

Den spensliga kroppen är nästintill oklädd och jag förundras över att han inte fryser. Men det gör han inte, försäkrar han med myndig stämma. Sen stegar han ut över gräsmattan med de där starka, smala benen som verkar växa en centimeter för var dag som går. Under ena armen har han en bok och under den andra har han en kudde. För inatt ska vi sova i tält. Och imorgon fyller han fem år.

Jag följer efter honom över gräsmattan, även jag bärandes på min kudde. I magen fladdrar fjärilar av förväntan och luften börjar bli kall. Jag älskar att krypa ner i min sovsäck och vänta in kontrasten av varm kropp som andas kylig luft. Dofterna, ljuden. Och nu ska vi dela den upplevelsen, jag och mina barn. Och imorgon fyller han fem år.

Det tar tid att somna i ett tält. För där, under den tunna tältduken finns så mycket att prata om. Siluetten av insekterna som kryper på andra sidan tyget. Ljuden av en skog som vi inte ser, men som vi vet finns där. Stor, hemlighetsfull och fylld av liv. Sovsäckar som prasslat och vrider sig, doften av tält och liggunderlag, natten som aldrig vill bli mörk. Och det sista han säger innan andetagen övergår i sömnens rytm, är att imorgon fyller jag en hel hand. En hel hand, mor. Fem år.

Jag begrundar detta faktum när hans ögonlock motvilligt sluter sig av sömnens kraft. 5 år - hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Och ändå minns jag inte, hur livet var, innan den där midsommarnatten för 5 år sedan. Det enda jag vet, är att det ter sig blekt i jämförelse med det här. I alla dimensioner. Både de mörka och de ljusa. Som om hjärtat den där natten blev flerfaldigt större. Och än mer sårbart.

Som om jag inte visste vad kärlek är, förrän han låg där mot mitt bröst. Som om jag inte visste vad längtan är, förrän den första gången vi var ifrån varann. Och jag visste inte då, vad frustration och trötthet egentligen innebär, hur den känns. Men det vet jag nu, tror jag. På samma sätt som jag vet hur de i ett ögonblick kan förintas. Med små mjuka armar runt min hals, en liten hand som flätar sig in i min. Om några år är de inte så små längre.

Jag smeker honom lätt över kinden, tar hans hand. Den är varm och torr. Naglarna bär mörka ränder efter dagens äventyr. Och jag önskar att jag kunde ligga kvar och somna till ljudet av hans andetag, men just nu får det vänta. Jag har viktiga saker som väntar. Slå in paket och blåsa ballonger. För imorgon, fyller han fem år. Mitt livs hjärtslag. Fem år. En hel hand.

lördag 24 juni 2017

Gemytligt sambete - eller?

Kolla! Gemytligt så det förslår! Idyllen i sin fullaste prakt! Kossor och getter som betar sida vid sida i natursköna hagar, där bergen böljar, fåglarna kvittrar och barnen leker ringdans och alltid är glada. Själv skuttar jag omkring i sommarklänning och slänger med håret. Typ. Eller inte.

När den här bilden togs hade jag jordiga arbetsbyxor och trasig tröja på mig. Kunde antagligen luktat godare än vad jag gjorde. Barnen kastade kottar på varandra och karln var på sitt inte allra bästa humör. Några sekunder efter den här bilden togs så började korna jaga getterna. Getterna som i ren panik forcerade stängslet. Ett rovdjursstängsel med 5 trådar och ganska så mycket kräm i, så att säga. Inte en muta i världen kan få de getterna att gå i närheten av korna igen.

Och det känns som vår briljanta, gemytliga idé om sambete nu är ett minne blott. Men jag fick åtminstone en fin bild. Och ytterligare en lärdom att lägga till min ständigt växande samling.

onsdag 21 juni 2017

Mysteriet med blomman - hjälp mig!

När man sveper med blicken över en massa, så kan det ibland hända att ögonen fastnar på något. Fastar på någon. Som på något sätt utmärker sig, sållar sig från den övriga massan. Detta hände mig här i dagarna när jag strosade grusvägen ner till grisarna. Där, i dikeskanten, stod den här skönheten i ensam majestät. Den trollband mig och jag vill nu veta dess namn, men har ännu inte lyckats ta reda på det.


Men jag vet ju, att ni, min kära läsarskara, är en hop oerhört pålästa, allmänkunniga och högst intelligenta människor. Och därför tänkte jag vända mig till er med den mystiska blomman - kan någon hjälpa mig artbestämma? Min nya kärlek behöver ett namn och jag vill veta hur jag bäst vårdar den för att den skall fortsätta trivas i min marker!



På bilden här ovanför ser ni dess ståtlighet, med den kala stjälken och en grön krage kring den vackra blomman. Intill marken har den några blad som ser ut enligt bilden nedan.


Nu ställer jag allt mitt hopp till er - hjälp mig!

onsdag 14 juni 2017

Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.


Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.

torsdag 8 juni 2017

Grisfrågor.

Till min stora glädje så väcker våra grisar nyfikenhet och vi får en hel del frågor kring dem. Här är de vanligaste. Har du fler frågor så är du välkommen att ställa dem - jag svarar så gott jag kan!

Vad ska ni ha grisarna till?
Just nu så bearbetar dem på bästa sätt marken på ett kalhygge. Ett jobb som vanligtvis görs av bränsleslukande maskiner. 

På bilden nedan, som är ett par veckor gammal, kan du tydligt se vilket jobb de gör! Den bruna delen åt höger är hagen som de fram till nyligen har bökat i, och marken till vänster på bilden är orörd.
 

När de är klara med markjobbet, och byggt på sig en massa kilo muskler, så kommer de bli mat.  

Men det är ju fruktansvärt, hur ska ni kunna slakta och äta dem efter att pysslat om dem en hel sommar!?
Den dagen kommer inte vara lätt, vilket jag ser som ett hälsotecken. Men hur jag än vridit och vänt, grubblat och fördjupat mig inom detta ämne, så har vi ändå kommit fram till att det här är den mat vi vill äta, och som vi anser gör minst negativ påverkan på vår omvärld. Och vi vet, med all säkerhet, att de har haft det bästa grisliv som går att få. 

Och det finns mycket som kan skrivas om den här frågan. Men låt mig istället bara kort konstatera att svaret är helt beroende av vad man själv har för livsåskådning. Hur man tänker att världen hänger ihop, om ekosystem och människans roll, vad man tänker om liv och död. Stora frågor med andra ord, som jag gärna diskuterar med den som har lust. För jag säger inte att vi gör rätt, men vi försöker göra så lite fel som möjligt. 


Jajaja, nu blir du så där tung och filosofisk igen. Jag vill äta fläskkött från grisar som bökat i jorden och sprungit bland trädstammarna - säljer ni kött?
Ja, men i mycket liten skala. Och även om vi planerar att kunna ha några fler grisar framöver, så kommer vi aldrig att bli någon storproducent. Varje djur måste hinna bli kliad bakom örat. Och vi kommer aldrig att arbeta med köttproduktion. Vi arbetar med djur och natur, som i slutändan ger oss kött och grönsaker att äta. Och förhoppningsvis även till ett begränsat antal andra som är medvetna om att våra val gällande mat kan göra stor skillnad. 


Vad äter dem?
Grisar är allätare och våra grisar äter frukt, grönsaker och bröd som vår lokala Ica-handlare rensar ut från sina hyllor. Mat som annars skulle slängas kommer till nytta och blir riktiga festmåltider för grisarna! Därutöver så bökar de omkring på hygget och förser sig med rötter, maskar, löv och gräs. De får även spannmål som vi köpt från en lokal småskalig bonde. Med andra ord går de aldrig hungriga.

För er som vill se grisarna in-action så finns en filmsekvens på min Instagram; SlaktarStina. Den vart i för dålig kvalité för att lägga upp här, men den som väntar på något gott....det kommer med andra ord en filmsekvens här också, så småningom. 

Och som sagt, undrar du något mer, så räds inte för att fråga!

fredag 2 juni 2017

Den första koflytten.

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor.  Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen - den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.


Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin. 



fredag 26 maj 2017

Bråda dagar.

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.


Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.


Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.


Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

torsdag 18 maj 2017

När det river i bröstet.

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan - tacksamheten - över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

fredag 12 maj 2017

Det nya tillskottet - grisarna!

Låt mig presenter det senaste tillskottet här på gården; grisarna! De har nu varit hos oss ett par veckor nu och börjar verkligen komma till rätta.


När dem kom hit till skogen så var de lite vilsna, lite osäkra. Rädda. Och vad annat kan man begära när de aldrig sett världen utanför en grislada. När de aldrig känt solen värma mot ryggen, aldrig tryckt ner trynet i kall och fuktig jord. Då är det inte så konstigt att världen utanför grisladans betonggolv kändes stor och skrämmande. Men till min stora glädje verkar det inte som de har några problem med att anpassa sig till livet som lyxgris.


Nu kommer de springande med viftande grisknorrar när jag närmar mig med mathinken. Ja, förutom på morgonen när jag måste väcka dem. Då tittar de yrvaket upp ur halmen innan de skuttar upp och kastar sig över grishon. Jag ler när jag hör deras grymtande och snuffsande när de mumsar i sig maten. Grönsaker och frukt, bröd och lokalproducerat spannmål. Mellanmål fixar de själva. Rötter och maskar, gräs och insekter. De har upptäckt glädjen i att böka bland stubbar och ris och är alltid jordiga på trynet när de kommer för den obligatoriska ryggkliandet.


Att grisarna nu äntligen är här är på många sätt en milstolpe i gårdens utveckling. Och för varje kväll som jag står där nere på hygget och hackar grönsaker, så känns det bara starkare och starkare i bröstet - vi är på rätt väg.

onsdag 10 maj 2017

SlaktarStinas boksläpp - "Över en vårfika"


Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika - en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.


Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.


Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.

Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se  

När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.


För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt - hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?

Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!

Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.

torsdag 4 maj 2017

Info om bokreleasen!

Alla människor har ju inte Facebook, tack och lov. Jag bedömer denna skara människor som oerhört kloka i sin tillvaro här på jorden, så därför vore det dumt att utesluta dem från informationen om min fikarelease på lördag. Så, speciellt till er, och även till andra, så kommer här lite sammanfattade information om lördagen den 6 maj.


Vad är det som händer då?
Mellan klockan 12-16 har jag release för novellantalogin "Över en vårfika" som jag har äran att delta i. Det är min först publicerade text och för att fira detta så bjuder jag in till kakbuffé med kaffe/the/saft i vår bystuga. Där finns även möjlighet att köpa boken för den som vill.

Vart ligger den?
Bystugans adress är Svedberget Kullvägen 80. För den som vill så avgår traktor med vagn från vår gård med jämna mellanrum. (Kullfallsvägen 7) Dock har vi inte instiftat någon tidtabell, men avgång minst en gång i timmen bör vi nog mäkta med. Parkera med sunt förnuft och njut av skogen, djuren och solen medan ni inväntar traktorekipaget!

Åh, det låter ju fantastiskt härligt att spendera en vårdag där ute i skogen med fika och trevligt folk! Men du.....vad är en novellantalogi?
Det är en bok där flera olika författare bidragit med en novell, vilket är en kortare text. Den har novellantalogin heter "Över en vårfika" och har temat Saker som vi inte pratar om, vilket innebär att varje text i boken berör ett ämne som vi vanligtvis inte talar så mycket om. Allt från handsvett till döden och allt annat som finns där emellan. Men en sak är säkert - man blir berörd.

Jaja, men i ärlighetens namn skiter jag i boken - vad är det för fika?
Hembakt i sin bästa form. Kaffe, the och saft finns att tillgå. En riktig hemtrevlig glesbygdsfika med andra ord!

Så.... VÄLKOMNA! Hoppas vi ses på lördag!



onsdag 3 maj 2017

I det som växer, i det som lever.

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen. 

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

måndag 1 maj 2017

Vad händer i odlingarna?


 Det händer mycket i odlingarna. Lite för mycket för att jag ska hinna dokumentera allt så som jag vill. Främst så börjar spenaten, som jag sådde i slutet av februari, börja närma sig skörd. Vi är där och norpar ett litet krispigt blad nu och då, jag och min medhjälpare. Det är en speciell känsla, att knapra babyspenat i solskenet tillsammans.


Precis som det är en speciell känsla att en måndag morgon klockan 06.15, ligga på knä i två decimeter blötsnö för att byta om till vinterdäck. Den känslan hade jag för en vecka sedan. Men efter den här soldränkta dagen så är allt glömt och förlåtet. Nu måste våren vara här.


Morötterna som satts i kallbänk börjar också gro, och idag passade vi på att plantera om några kålplantor. Och det är en härlig känsla att få gräva ner fingrarna i jorden, och känna solen som värmer mot ryggen. Det är som att hjärtat tar en lättnadens suck och livet tinar fram igen.




fredag 28 april 2017

Boken är här!

Novellantologin "Över en vårfika" som jag medverkar i tillsammans med andra författare, har i ärlighetens namn funnits i min ägo ett tag. Men det vore lite tråkigt att släppa iväg den flera veckor innan min egna release, så därför har jag hållit den väl gömd. Men nu är det dags - åtminstone för er som tidigare under året paxat ett exemplar!

Jamen det har jag ju gjort! 

Vad bra! Då vill jag att du skickar mig ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se där du uppger om du vill ha boken skickad till dig, eller om du köper den under releasen den 6 maj. Det går även att komma överens om annan typ av leverans, beroende av avstånd. Kostar en kopp kaffe, typ.

Jag vill ha boken skickad!

Då uppger du även namn och adress, samt om du önskar betala med swish eller via banköverföring. Boken kostar 170kr + frakt 45kr. Uppge även om du vill ha boken signerad eller inte. Jag skickar boken när betalningen är mottagen.


Jag har inte paxat någon bok, men tänkte komma på releasen och äta kakor tills jag får ont i magen, kan jag köpa boken då?

Jo, det går alldeles ypperligt! Det finns några extra få exemplar tillgängliga, de räcker så långt som de räcker.

Dock är jag mer orolig för att fikat ska ta slut, så jag uppskattar om du anmäler dig via evenemanget på SlaktarStinas facebooksida! Eller på annat sätt låter mig veta att du ämnar komma - hoppas vi ses och framför allt TACK! 

onsdag 26 april 2017

Nya vårgardiner

 När aprilvädret är som hårdast och blötsnön vräker ner utanför fönstret, så kan det vara bra att pigga upp sig själv med nya vårgardiner. Sägs det.

Så jag rev ner gardinerna. Och satte upp snören istället. Eller ja, hampa som hållit ihop vinterns höbalar snarare. Det kallas för återbruk. Eller höjden av snålhet, beroende av betraktarens ögon. Själv väljer jag att kalla det för smart. Och praktiskt. Och funktionellt. SlaktarStinas vårgardinsuppsättning helt enkelt.


Kolla bara vilka snygga vårgardiner jag fick! Med blommor och allt!


Och nog piggar det upp alltid. Att se vårljuset som silar in genom de stora bladen och förundras över hur plantan målinriktat griper efter något att hålla fast vid.


Men mest av allt blir jag glad över den här lilla minigurkan som jag hoppas växer sig stor och kraftig. Åtminstone så det räcker till en smörgås. Läckra gardiner alltså.


Jag har redan börjat fundera över höstuppsättningen.

onsdag 19 april 2017

Vad håller vi på med!?


Man kan lätt tro att det spårat ur fullständigt, när man betraktar vårt senaste projekt här på gårdens marker. Vad är det där liksom? Har Millimetermannen byggt en hockeyrink? Mitt ute på kalhygget? Har han lite för lite att göra? Det är ju inte ens rakt... något måste vara fel. Bäst vi ringer och hör efter.

Ungefär så kan det kanske ha låtit bland människorna i vår omgivning. För sen vi drog igång med det här projektet så har telefonen gått varm.

Och det är ju alltid roligt när trevligt folk ringer. Ännu trevligare är det när trevligt folk kommer hit. Då kan man passa på att sätta dem i jobb. Så det gjorde vi så klart. Är det kalas så är det ju ändå kalas.


Och kalas innebär ju presenter. Och den här gången även en för tidig 40-årspresent till Millimetermannen själv. För innan dagen var slut så hade han ett eget litet hus placerat i hockeyrinken. Rejäl stomme och raka vinklar, helt i Millmetermannens smak. Han somnade lycklig.

Återstår att se om det är han som flyttar in eller någon annan. Den som lever får se.
 

måndag 17 april 2017

SlaktarStina på FB


Mina damer och herrar, nu finns SlaktarStina på facebook, FB eller fejsbokk som det så fint uttalas.

Jaha, vad ska det vara bra för då?
Genom att gilla sidan SlaktarStina, så försäkrar du dig om att inte missa något nytt inlägg. Med jämna mellanrum kommer det även att dyka upp några gamla favoritinlägg som du inte visste att du saknat.

Jaha, vad det allt?
Nej, självklart inte. Genom att gilla sidan försäkrar du dig även om att inte missa inbjudan till något evenemang här ute i de djupa finnmarksskogarna. Aktuellt på agendan just nu, är releasen av novellantologin Över en vårfika, där jag är en av författarna. Då kommer det ställas till med högklassig fikabuffé här i skogen - kaffe, kaka och trevligt folk i sin bästa kombination!

När är det då? Fikat alltså, resten skiter jag väl i. 
Gå in på FB och gilla SlaktarStina så får du all information du behöver!

Hmpf. Du är allt bra fräck du. 
Ja. Och så kan du bjuda in dina vänner att gilla sidan också. När du ändå håller på!

Hmpf.