söndag 10 december 2017

Vinterprojektet.

Just nu står det lite still med husbygget igen, och det finns flera förklaringar. En är att det är väldig vackert ute, så det är svårmotiverat att  sätta lister inomhus. 


En annan förklaring är att det med jämna mellanrum kommer några centimeter pudersnö, vilket inbjuder till spännande spårspaning. Det är alltid lika spännande och roligt att se vilka djur som smyger runt husknuten. Just nu är det ett lodjur, bland annat. Jag vet inte om det är samma individ, men vi hittar spår varje vintern. Ändå har vi aldrig lyckats fått en skymt av det, till min stora förtret. Tänk er synen att beskåda hur det flyter fram i skogskanten, över skaren, i månljusets sken. Chansen finns ju. Uppenbarligen.


 Sen så tar ett nytt projekt en del av vår tid också, vilket har blivit mycket viktigare än att få huset klart. Vi anlägger nämligen en ishockeyplan. Till att börja med.


Millimetermannen är nämligen initiativtagare och byggherre. Och som ni kära följare redan vet, så är hans måtto; det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer! Med andra ord vet man aldrig vart det kommer sluta. Men just nu är det en ganska fin is, på en vacker plats. Och i väntan på de stora sponsorerna som kan fixa jumbotron och uppvärmda publikloger med tre-rätters middag, så kallar vi den Slaktarn´s Arena.


Oavsett namn - här kommer många viktiga slag utkämpas under kommande vinter.

måndag 4 december 2017

Vacker dag och krockande känslor.

winter in sweden, snö, gryning, snötyngda granar
Tjugo dagar kvar till jul och det har varit en fantastisk vacker dag. Solen har glittrat i det tjocka täcket av snökristaller och himlen har skiftat i olika färger allt jämt medan timmarna har gått. Och inom mig har starka känslor fladdrat runt och krockat med varandra. Jag har fällt tårar av sorg och besvikelse, samtidigt som en stor tung sten har fallit från mitt bröst.

Idag har jag skickat de två rödkullorna till slakt. Mina första kor, de som kom hit till gården för drygt ett år sedan. Bläckie och Vilda. Det var inte så här det var tänkt. Men allt blir inte alltid som man har tänkt sig.

Under året som har gått har jag lagt ner hela min själ i att få det att funka. Att få dem att funka. Jag har ägnat oräkneliga timmar åt att arbeta med dem, att få bort deras lynnighet. Utan att lyckas. Ibland har de varit tillgivna och låtit sig bli klappade. Men desto oftare har de utan förvarning stångats och gjort omotiverade aggressiva utfall. Framförallt mot barn. Ingen har kommit till skada fysiskt, men det sätter spår hos ett barn när en frustande ko kommer springande och det endast är några tunna metalltrådar emellan. Det sätter spår hos en mor som ser den scenen. Och under hela året har detta beteende hos denna ko och kviga, varit en tung börda för mig. En börda av skuld och otillräcklighet - Vad gör jag för fel? 

Det var först i höstas, efter en mycket betydelsefull resa, tillsammans med lika betydelsefulla personer, som det här beslutet började få fäste. Efter att ha stött och blött problemet med mer erfarna människor, grubblat och förtvivlat, så fick jag slutligen ett handfast råd av en mycket kompetent människa och vän. Och det var så oerhört viktigt för mig. Att få höra orden rakt ut, och långsamt lyfta bort tyngden av misslyckande och otillräcklighet från mina axlar.

Och nu är det gjort. Kon och kvigan har gått vidare till nästa steg i livets eviga kretslopp, och blir till högkvalitativ mat för mig och min familj och några fler medvetna människor.

Och nu sitter jag här. Med värk i huvudet, sorg i hjärtat och lättnad i bröstet. Det har inte varit någon lätt resa, och kanske är det just därför jag har lärt mig så oerhört mycket. Så oerhört mycket att ta med mig när jag fortsätter med arbetet med de nya kvigorna. De där som äter ur handen på både vuxen och barn, och som nyfiken nosar mig på axeln. Jag ska lägga ner hela min själ i dem också. Bygga vidare mot vår vision av gården och livet. Och jag kommer alltid minnas de första korna, och allt som de gav mig.



Vill du läsa inläggen som är relaterade till korna under det här året, så finner du dem här.